Namnet Lafvergren kommer till Hälge gård med Herman som 28 år gammal gifter sig med gårdens dotter Emma i storstugan vid Austergårda 1889. De är släkt på långt håll och kommer båda från hem drabbade av ond bråd död. De är vana vid att tidigt ta ansvar och hjälpa till i hemmen. Och genom alla svårigheter flätas deras öden samman och när Herman flyttar in på Hälge gård finns där förutom det nygifta paret, Emmas båda föräldrar Jöns och Katarina.

Herman har tidigt fått ta ansvar och hjälpt till hemma i Lauhage när fadern gick bort. Det är ordning och reda på skattehandlingarna och vi kan följa utvecklingen genom sparade handlingar.  Herman har genom arv med sig en del jord och köper ytterligare mark från Ringvide, det så kallade Eskhagen åker och äng.

f: 1861-07-17 d: 1928-01-29 son till Hans Lafvergren och Johanna Sjöström

f: 1865-03-24 d: 1949-02-21, dotter till Jöns Hellström och Katarina

Om Emmas barndom vet vi att hon föddes på Helge som enda dotter. Hon hade två äldre och tre yngre bröder som alla dog unga, några av dem i scharlakansfeber. Emma drabbades också av sjukdomen, men klarade sig mirakulöst.

Emma gick i Stenkyrka folkskola och ett avgångsbetyg från juli 1877 visar att hon fick betyget med beröm godkänd i Svenska språket, läsning och sång, medan hon blev någorlunda godkänd i historia och naturkunskap.

Emma anlitas ofta som kokarmor på bröllop och begravningar i socknen. På gården styr och ställer hon efter bästa förmåga och det blir snart många personer i huset. 1912 börjar därför Herman och Emma bygga upp en ny och större mangårdsbyggnad och den stod klar 1919.  

När Hermans syster Maria blir änka 1928 inreder de en ny vindskammare till henne på Helge gård. Maria kan dock inte ta sig upp och ner i den branta trappan, så hon får istället bo i vardagsrummet.      

Barnaskaran växer med åren

Hela familjen Lafvergren samlad för fotografering i studio, från vänster Anna, Fanny, Oskar, 
Hermanna och Carolina. Sittande Herman och Emma med Gerda mellan sig.

Fotografiernas intåg i vardagslivet 

Det är först i slutet av 1920-talet vi kan hitta bilder som är tagna hemma på Helge gård. Troligen var någon fotograf ditkallad för att föreviga en särskild händelse. Det gällde att se till så att alla fanns på plats och hade lite bättre kläder på sig. De flesta bilderna kunde sedan användas som vykort och familjen beställde själva hur många kort man ville ha.  

Livet på Helge går vidare

Herman, som lider av kräfta, avlider vid 66 års ålder 1928. Bouppteckningen visar att det på Helge fanns två hästar, tre kor, en kviga, två får, två svin och 30 höns till ett värde av 975 kr. Kör- och åkerbruksredskap värderas till 375 kr. Bland lösegendomen nämns silver och nysilver till ett värde av 50 kr, kittlar, kaffepannor och kakform i koppar, samt järn och kokkärl till ett värde av 56 kr. En skänk, ett skrivbord, två kommoder, en soffa, fyra sängar och en korgstol är några av möblerna. Det finns dessutom två skuldförbindelser, en till Gustaf Hellström och en till Johan Kastlund.

Sonen Oskar får nu ta över ansvaret för skötseln av gården. Emma fortsätter dock att styra och ställa på gården i många år. Först 1949 efter Emmas bortgång skiftas gården och Oskar löser ut sina syskon. I bouppteckningen finns i stort sett samma saker som för tjugo år sedan, men fåren är borta och de nya hästarna har Oskar själv köpt. 

Bilder med Emma i fokus

Emma fyller 80 år och den svartvita bilden är färglagd

Emma har ögonproblem

Vi har funnit några gamla fina receptpåsar med recept på ögondroppar vilket tyder på att Emma hade problem med ögonen på äldre dagar.  

Barnbarnet Eva skriver om morfar och mormor

Herman var min morfar som jag minns en del av. Bland annat då doktorn från Visby gjorde ett besök vid hans sjukbädd. Kräftan hade slagit till. Rädd för främmande som man var, kröp jag in under köksbordet och där satt jag tills besöket var över.

I salen låg morfar fram till begravningsdagen. Någon fick för sig att jag skulle pussa Morfar vilket jag tydligen också gjorde med kommentaren "Va moffar är kall". Begravningsdagen minns jag också tack vare att ordet ALDRIG blev verklighet för mig. På min fråga när Moffa skulle komma tillbaka fick jag till svar: Aldrig! Jag satt uppflugen på nyss nämnda köksbord och tittade på avfärden.

Ett annat mera glatt minne är då Morfar sitter på "Harrys plats vid köksbordet, svinspannen står nedanför köksspisen för att mjölet skulle skållas och det blir naturligtvis en utmaning att med träsleven röra i "gröten". Men se det gick inte an. Morfar röt till att jag skulle sluta upp med det. Jag minns det väl och man slutade naturligtvis med "ofoget" bums, men kunde inte begripa varför detta roliga skulle vara förbjudet.

Då brödbaket skulle ske hämtades tråget ner från vinden, morfar och morbror Oskar tvättade och kammade sig noga, skjortärmarna kavlades upp och de avlöste varandra med att "slå degen" i tråget som stod på golvet framför köksspisen. När så degen var färdigslagen så skulle den stå till nästa dag då limporna bakades ut.

Mormor Emma var en stark kvinna som jag beundrar mycket och som kunde ge bort sin sista slant till någon som behövde. 

Hon var med i utearbetet då det behövdes, tog emot säden på loftet långt upp i åren, mjölkandet tillhörde hennes åligganden. Ibland morgon, middag och kväll.

Grisarna skulle ha sitt, lammen klippas och hönsen hade för vana att ha sina reden lite var stans i buskarna. Ofta, innan hon kom på dem, hade igelkottarna kalasat på äggen, ett ekonomiskt bakslag. Äggen såldes i "boden" och varor som gården inte kunde producera inköptes. Igelkottarna ja, mormor samlade dem i spann som jag var med om att bära långt ner i "kveiar" där de släpptes med tanke på att de inte skulle hitta tillbaka till sina gamla jaktmarker. Igelkottarna var dock fortare hemma på gården än vad vi var.

Mormor var som sin mor, anlitad som kokarmor i grannlaget. Det kunde vara bröllop, kristning (dop) eller begravning. Här gällde inte en festdag, nej minst tre. Mormor rökte skinkor och fläsk på "kölnu", rostade humle till gotlandsdrickan "dricku". Upptäcker du några "bunnar" med tapp, ja då är det förvaringskärlen just för drickan som bevarades i källaren, tappades upp på stop som var och en fick ta sig en klunk ur.

Då bak, slakt eller brygd var avslutade fick jag ofta följa med Mormor på turnè. Det var de gamla som satt i sina små hus som fick smaka av "överflödet". 

Läs mer:   Debetsedlar Johan Herman Lafvergren
Källor: Handlingar och dokument Helge gård, Eva Lavergrens anteckningar, Emmas begravningsannons 

HEM     OM     ÄGARE     PERSONER     ARKIV      BLOGG