Delad glädje är dubbel glädje - Harry berättar

Jag minns en berättelse jag läste för många år sen, det var om en bysnickare, ja han var även möbelsnickare, som i synnerhet kunde tillverka chiffonjéer med luriga lönnrum.

Han var av folket hållen för lite originell men nog en förmögen man, för han levde ganska sparsamt och inskränkt. Men så dog han och inga anhöriga hörde av sig, så det blev väl socknen som sedan höll auktion på hans tillhörigheter och inga penningsummor hade träffats på, men han hade gjort en fin chiffonjé åt sig och det visste en rik bonde, så den skulle han nog ropa in utan prut. 

Men det var flera som ville ha den så den blev ganska dyr, men bonden gav sig ej så han blev ägare till den. Väl hemkommen undersökte han den noga och grundligt och till sist fann han på ett lönnrum, men kunde inte komma på hur det skulle öppnas, så han beslöt bryta upp det med våld och där fanns inte en knappnål en gång. 

Han blev ursinnig och slog sönder möbeln bit för bit, men inget av värde låg gömd i den, så han läste eder och förbannelser över snickaren som kunde lura folk på detta vis. Men folket däromkring som fick reda på det var skadeglada, han hade sig själv att skylla och det drabbade ju ingen fattig heller. 

På auktionen hade också en fattig torpare varit men han hade bara ropat in en simpel yxa för några styvrar. Efter någon tid kom han att använda yxan till något och så syna skaftet lite noga och fann det konstigt på skaftändan så han tog fram sin kniv och petade i det och det visade sig att det var ett lock och han fick upp det och innanför var mynt. 

Han gick hastigt in i stugan och höll upp yxan upp och ned över ett bord och ruskade den och ut kom enkronor i ström, ja det blev en stor hög. Både han och hustrun blev förvånade, ja de kände sig nästan skamsna, vad skulle de göra med penningarna? 

Men han hade ju ärligt ropat in och betalt yxan och kunde ju ej rå för att den innehöll en skatt och vem skulle han ge den åt, nej det var nog inget orätt och han behöll vad han fått.

Torparen beslöt att nu skulle de köpa en köksspis åt sig och så blev det. Torparens hustru hade aldrig vågat drömt om att få laga mat på en sådan i sin tid och deras barn blev förstummade över att få se en sån fin sak i deras hus, så de var alla överlyckliga och tyckte att den där snickaren hade varit en klok och snäll man. 

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och det var det nog i den här torparstugan, där verkligen glädjen stod högt i taket.

Harry Lafvergren
Lustkustbladet nr 2 1997